Var god stör ej

Läsning i all ära men den här helgen tänker jag ägna min tid åt något helt annat. Förutom lite skräckfilm och god mat tillsammans med vänner blir det nämligen Lost-marathon för hela slanten lördag och söndag. Jag tänker plöja igenom avsnitten från säsong 5, som jag frivilligt missade att se på TV tidigare i år, för att just kunna kolla på alla avsnitten på raken, precis som jag gjorde med säsong 4 under ett par dagar under förra julen. På återseende!
/Helena

Litterära toppar och dalar under veckan som gått

Veckan har, som vanligt, bjudit på en hel del litterära inslag. Här kommer höjdpunkterna:

Måndag: Under Bok & middag hos M diskuterade vi Jane Austens Persuasion (Övertalning) och var rörande ense om att detta kan tänkas vara Austens torraste roman. Dock hittade vi en hel del att plocka fram och prata om, inte minst karaktärernas livsstil som är både avundsvärd och märklig. I boken fylls vardagen med promenader, fester, besök hos grannarna, konversationer om allt och inget och ett och annat svimningsanfall. Allt är både härligt dekadent och begränsat instängt. En fascinerande men inte speciellt medryckande roman.

Onsdag: Hoppade in för kollegan J och höll i sagostunden på biblioteket. Jag är verkligen ingen sagotant och är alltid lite nervös, på gränsen till rädd, inför de få sagostunder jag får ansvara för under året, småbarn kan vara en riktigt tough crowd. I onsdags gick det dock finfint och min inlevelserika (om jag får säga det själv) läsning av Tomas Hallings Tass tass tass smyg smyg smyg frambringade en spontan applåd från en av de 18 4-åringarna som utgjorde min publik. Ett bra betyg, tänkte jag, vilket gjorde resten av halvtimmen superkul. Barnen hjälpte mig med ljudeffekter, engagerade sig i de två ritsagorna och lyssnade andäktigt på avslutande Molly och molnet av Maria Nilsson Thore. Det händer inte ofta men när man träffar rätt på en sagostund så är hela dagen räddad.

Torsdag: M och jag lyssnade på någon som visade sig vara en riktig entertainer, Jeanette Winterson. På Kulturhusets Internationell författarscen berättade hon om sitt skrivande och framför allt om sin senaste roman Stengudarna, som av beskrivningen att döma låter helt bananas. Blev riktigt nyfiken trots att den, vad Winterson än må säga, delvis håller sig till Sci Fi-genren, som inte direkt är min favorit; trots att jag som barn tyckte om rymdserier, älskade Aliens och fantiserade om att vara en android.

Helgen: I helgen har jag kattvaktat sötingarna Wille och Dennis och hade, inför denna lugna helg, packat med mig tre romaner: Claire Castillons Därunder ett helvete, Paul Austers Invisible och David Toscanas Den sista läsaren. Hopplös som jag är så började jag läsa på alla tre böcker, vilket betyder att jag inte hunnit läsa ut någon av dem. Hittills får jag bäst vibbar av Castillons dysfunktionella relationer och sämst vibbar av Austers senaste, vilket gör mig riktigt sorgsen; jag är ju en Auster-tjej! Auster-tjej eller inte så tycker jag att hans senaste romaner inte varit speciellt mycket att ha (om man jämför med tidigare, mycket bättre verk) och den torra och oengagerande första delen av Invisible får mig att undra: kan det bli så att Invisible blir droppen som får bägaren att rinna över när det kommer till Auster och mig?
/Helena

NEJ!

Vad känner man när man sliter upp ett paket från nätbokhandeln, förväntar sig Invisible, av Paul Auster och i stället möts av Johan Cullbergs Dynamisk psykiatri? No offence Cullberg, men jag blev inte glad. Jädrans felsändning!
/Helena

Ja!

Nu är den här! Välkommen till läshögen, Claire Castillon!

/Helena

Vinterträdgården, av Christine Falkenland

Igår kväll träffade jag min bokcirkel för att äta indiskt och diskutera Christine Falkenlands Vinterträdgården, en mycket fin, och god, kombination. Vi hade vitt skilda åsikter om boken och betygen sträckte sig från en knappt godkänd tvåa till en stark fyra.

Själv ger jag historien om den medelålders dagisfröken Laura som finner passionen i den vackra Sharzad en väl godkänd fyra. Jag kan inte låta bli att tycka om Laura som fortfarande bor hemma och som inte åstadkommit något viktigt i sitt liv. Hennes relation till sin pappa är ojämlik och problematisk och hans tydliga besvikelse över att hon inte gjort något av sitt liv fyller mig med ömkan och önskan om att Laura ska slå sig loss och springa iväg mot något bättre. När så Laura träffar dagismamman Sharzad väcks hoppet om något nytt men det visar sig att Laura ännu en gång hamnar i ett ganska hopplöst läge, där föremålet för alla hennes känslor inte är helt och hållet tillgänglig och inte besvarar hennes känslor såsom Laura skulle önska att hon gjorde.

Styrkan i Vinterträdgården ligger i stämningen, tycker jag. Man kommer nära huvudpersonen, in i det mest privata, och får följa med i utsatthet och besvikelse, sårbarhet, sorg och ofattbar glädje och längtan. Språket är varmt och följsamt och blandar poesi och prosa, diskbänksrealism och exotiska drömmar. En fin läsupplevelse.

/Helena

Att leva i nuet har aldrig varit min grej, jag vet helt enkelt inte hur man gör, och därför befinner jag mig ofta i det som varit eller i det som komma skall. Vi som lider av detta tror ofta att vi ska kunna göra hur mycket som helst, hinna med allt, gärna på en och samma gång, t.ex. läsa ut ungefär 30 böcker i veckan, trots att man är helt på det klara med det omöjliga i detta. Jag blir faktiskt alltid lika dumt förvånad varje gång detta mirakel inte inträffar: Va? Hann jag inte med allt jag hade på att göra-listan den här veckan heller? Det var ju bara 100 saker sådär! Nämen ok, nästa vecka. Då! Och så minns man bara allt som inte hanns med medan det man faktiskt åstadkom under veckan lätt glöms bort.

Varje vecka släpar jag t.ex. hem böcker och ställer på hög på den lilla pall som utgör sängbord hos mig. Det lutande tornet, som står farligt nära huvudkudden, kröns av min arga lilla väckarklocka, en retsam påminnelse om tidens gång och människans oförmåga att hinna göra ALLT, hur gärna människan än vill.

I veckan rensade jag bort böcker och släpade med mig en enormt tung tygkasse på pendeltåget tillbaka till biblioteket. Nu skulle det bara ligga ett par böcker på pallen, en realistisk läshög att njuta av, inte hetsas av, att läsas ut under veckan. Jag behöver väl knappast skriva att högen är minst lika hög nu igen. Vissa lär sig aldrig! Eller så är jag bara girig, vad vet jag?

/Helena

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

När jag läste Insekt av Claire Castillon för något år sedan blev jag totalt knockad. Idag blev jag minst lika knockad när jag var och lyssnade på Claire Castillon på Kulturhusets Internationell författarscen. Helt betagen satt jag och tog del av vad denna franska, begåvade och överjordiskt vackra författare hade att säga. Hon besvarade frågor om den svarta, absurda och oroande värld hon beskriver i sina texter och fick försvara bristen på jämlikhet mellan hennes karaktärer. Castillon ser inte bristen på jämlikhet som ett problem utan som en realitet som existerar i många relationer, en realitet i vilken det ofta pågår en maktkapt som är allt annat än rationell och rättvis. Castillon plockar på sig brottstycken av vardagen, hennes egen och andras, och lagrar detaljerna som sedan förvandlas till noveller och romaner. Hon använder inte skrivandet som terapi utan ser det som en beskrivning av världen och av de delar inom oss människor som inte alltid, tack och lov, levs ut. I litteraturen finns dock friheten att undersöka dessa sidor.

Oroande nog beskrev Castillon också att hon numera upplever det som svårare att skriva, det går inte av sig själv längre och hon finner inte samma glädje i skrivandet. Förhoppningsvis innebär detta bara att hon har nått en ny fas i livet, inte att hon på något sätt har tänkt sluta skriva. Jag ser verkligen fram emot att få läsa mer av Claire Castillon och hoppas innerligen att mitt exemplar av Därunder ett helvete kommer med posten i morgon.

Som Kafka och jag brukar säga: "En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss" och är det någon som är bra på att svinga med yxan så är det just Claire Castillon.
/Helena

P.S. En eloge till Viveka Holm som tolkade och översatte i en rasande fart. Så otroligt imponerande!