Senaste inköpet

Att jag älskar TV-serien Lost är ingen hemlighet, den har jag bloggat om tidigare. Det finns flera anledningar till varför jag älskar Lost och en av dem, dock inte den viktigaste, är att det förekommer så många litterära referenser i serien. Dessutom läser karaktärerna en hel massa och många av avsnitten bär namn efter böcker. I det sista avsnittet av säsong 5 sitter en av mina favoritkaraktärer, den mystiske Jacob, och läser Flannery O'Connors novellsamling Everything that Rises Must Converge och naturligtvis var jag tvungen att köpa boken. Läser Jacob detta så måste jag också göra det.

Idag kom paketet och visst har boken ett vackert omslag? Det här får nog bli en av julböckerna, en av de böcker som hamnar i en speciell hög för att finläsas (dvs inte stressläsas) under härlig julstämning med en katt vid min sida. Åh, kan det inte bli jul snart?!

/Helena

Augustmingel

Ikväll har jag varit på den jättefina bokhandeln Bokslukaren och minglat runt med andra barn- och ungdomsboksälskare. Det hela kretsade kring Augustnomineringarna och det är märkvärdigt hur svårt det är att gissa sig till och bedöma vilka böcker som bör premieras och vilka inte. Vi hade inför den här kvällen tidigare fått tippa på vilka böcker som skulle bli nominerade och jag lyckades bara få ett rätt av sex möjliga. KP i min bokcirkel lyckades få till tre rätt och vann en bok eftersom hon tippat bäst. Härligt KP!

Nåja, jag är en usel tippare men jag hade en trevlig kväll som resulterade i nya fina boktips att ta tag i. Tydligen ska t.ex. Darlah- 172 timmar på månen av Johan Harstad vara en riktigt hemsk skräckis i rymdmiljö. Skrämmande på det sättet att vuxna människor måste sova med lampan tänd. Nice!
/Helena

Bokcirkel + brunch + Sara = bra söndag

Idag fick jag finbesök från Falkenberg. Min kompis Sara, som jag inte träffat på över ett år, dök upp och förgyllde min söndag. Vi gjorde lite av varje och bland annat fick hon följa med som gäst på bokcirkelträffen, som idag kombinerades med brunch på ett synnerligen trevligt sätt.Trots att jag åt så mycket brunch att jag blev yr ska jag försöka återge lite av det som kom upp under diskussionen om vår senaste gemensamma läsning: Dödgrävarens dotter, av Joyce Carol Oates.

Dödgrävarens dotter är tillägnad Oates farmor som tydligen levde ett mycket spännande liv, ett liv som inspirerat till stora delar av bokens handling. Det är dock ingen biografi utan en episk roman som spänner över flera generationer och kopplar ihop olika människors inverkan på varandras öden.

På 30-talet anländer familjen Schwart till USA. Familjen består av en mamma, en pappa, två söner och en liten flicka, Rebecca, som dramatiskt föds på båten, precis innan familjen ska gå iland. På så sätt föds flickan som en amerikansk medborgare, något som sätter henne i särställning mot sin familj. Familjen får det inte lätt, den hånas bl.a. för sitt judiska ursprung, och börjar ganska snart att vittra sönder på alla håll och kanter tills den slutligen upplöses i en hemsk katastrof. Rebecca får lära sig att överleva och kämpa sig fram på olika plan. Hon får utstå föräldrar som är oförmögna att visa kärlek, en bror som förgriper sig på henne och senare i livet misshandlande män. Dessutom kämpar hon mot sin trasiga och speciella bakgrund och för att hennes sons framtid ska kunna bli så ljus som möjligt.

Personligen tyckte jag bäst om den första delen av boken, där handlingen kretsar kring den trasiga familjen (mitt favorittema inom litteraturen och konsten). Det är spännande och jobbigt att följa den lilla Rebeccas utveckling och uppleva hur hon rör sig uppåt framåt, medvetet och envist, trots alla motgångar. Människoporträtten är mörka och svåra, inte minst männen visar sig ofta vara hemska som odjur på alla möjliga sätt. I övrigt kan man nämna att upplägget är lite speciellt, där den inledande delen, som det ägnas mycket utrymme (och många ord) åt spelar en viktig men samtidigt marginell roll i berättelsen. Den avslutande epilogen ger även den en speciell innebörd åt historien och känns nödvändig och onödig på samma gång. Detta är en roman om överlevnad och om identitet, en människas kamp mot en öppning i en i mångt och mycket svart tillvaro. Bokcirkeln enades mellan tuggorna om att Dödgrävarens dotter nog är värd en 4:a i betyg. Inte illa alls.

/Helena

Var god stör ej

Läsning i all ära men den här helgen tänker jag ägna min tid åt något helt annat. Förutom lite skräckfilm och god mat tillsammans med vänner blir det nämligen Lost-marathon för hela slanten lördag och söndag. Jag tänker plöja igenom avsnitten från säsong 5, som jag frivilligt missade att se på TV tidigare i år, för att just kunna kolla på alla avsnitten på raken, precis som jag gjorde med säsong 4 under ett par dagar under förra julen. På återseende!
/Helena

Litterära toppar och dalar under veckan som gått

Veckan har, som vanligt, bjudit på en hel del litterära inslag. Här kommer höjdpunkterna:

Måndag: Under Bok & middag hos M diskuterade vi Jane Austens Persuasion (Övertalning) och var rörande ense om att detta kan tänkas vara Austens torraste roman. Dock hittade vi en hel del att plocka fram och prata om, inte minst karaktärernas livsstil som är både avundsvärd och märklig. I boken fylls vardagen med promenader, fester, besök hos grannarna, konversationer om allt och inget och ett och annat svimningsanfall. Allt är både härligt dekadent och begränsat instängt. En fascinerande men inte speciellt medryckande roman.

Onsdag: Hoppade in för kollegan J och höll i sagostunden på biblioteket. Jag är verkligen ingen sagotant och är alltid lite nervös, på gränsen till rädd, inför de få sagostunder jag får ansvara för under året, småbarn kan vara en riktigt tough crowd. I onsdags gick det dock finfint och min inlevelserika (om jag får säga det själv) läsning av Tomas Hallings Tass tass tass smyg smyg smyg frambringade en spontan applåd från en av de 18 4-åringarna som utgjorde min publik. Ett bra betyg, tänkte jag, vilket gjorde resten av halvtimmen superkul. Barnen hjälpte mig med ljudeffekter, engagerade sig i de två ritsagorna och lyssnade andäktigt på avslutande Molly och molnet av Maria Nilsson Thore. Det händer inte ofta men när man träffar rätt på en sagostund så är hela dagen räddad.

Torsdag: M och jag lyssnade på någon som visade sig vara en riktig entertainer, Jeanette Winterson. På Kulturhusets Internationell författarscen berättade hon om sitt skrivande och framför allt om sin senaste roman Stengudarna, som av beskrivningen att döma låter helt bananas. Blev riktigt nyfiken trots att den, vad Winterson än må säga, delvis håller sig till Sci Fi-genren, som inte direkt är min favorit; trots att jag som barn tyckte om rymdserier, älskade Aliens och fantiserade om att vara en android.

Helgen: I helgen har jag kattvaktat sötingarna Wille och Dennis och hade, inför denna lugna helg, packat med mig tre romaner: Claire Castillons Därunder ett helvete, Paul Austers Invisible och David Toscanas Den sista läsaren. Hopplös som jag är så började jag läsa på alla tre böcker, vilket betyder att jag inte hunnit läsa ut någon av dem. Hittills får jag bäst vibbar av Castillons dysfunktionella relationer och sämst vibbar av Austers senaste, vilket gör mig riktigt sorgsen; jag är ju en Auster-tjej! Auster-tjej eller inte så tycker jag att hans senaste romaner inte varit speciellt mycket att ha (om man jämför med tidigare, mycket bättre verk) och den torra och oengagerande första delen av Invisible får mig att undra: kan det bli så att Invisible blir droppen som får bägaren att rinna över när det kommer till Auster och mig?
/Helena

NEJ!

Vad känner man när man sliter upp ett paket från nätbokhandeln, förväntar sig Invisible, av Paul Auster och i stället möts av Johan Cullbergs Dynamisk psykiatri? No offence Cullberg, men jag blev inte glad. Jädrans felsändning!
/Helena

Ja!

Nu är den här! Välkommen till läshögen, Claire Castillon!

/Helena